God gave and God has taken

Här sitter jag, i min säng, på ett varm rum. Där ligger du, på marken, under kall snö. Orden jag har och orden jag vill få ur mig är otroligt många. Jag ber aldrig någon lyssna för jag vill inte låta dom höra allt jag säger. För hur mycket jag än berättar min sorg för någon, kan dom inte hjälpa mig. Dom kan inte göra så du kommer tillbaka. 147 dagar har du nu varit borta. Det har gått 147 dagar sen jag sist såg ditt ansikte, sen jag sist sa någonting till dig. 147 dagar sen jag sist hörde dig prata. Jag saknar din röst. Jag kan ibland sitta hemma hos er och fortfarande höra hur du pratar med mig. Hur du skratar åt lillebror. På 147 dagar har du missat så många saker, så många ögonblick. På något vis saknar jag att du var sjuk, inte det att du hade ont och så utan bara det att du var sjuk. För även då var du som mormor ska vara. Du var aldrig svag, jo i slutet. Men aldrig annars. Du visade aldrig att du hade ont, att du bara ville ge upp. Ingen visste att det skulle innebära slutet. Du hade ju bara en helt vanlig sjuktom, precis som alla andra har. Trodde jag. Tills mamma började gråta, pappa tog tonen istället för henne. Stunden för 147 dagar sen, som jag fick det klargjort. Du finns inte mer. Det första jag tänkte på var morfar, och mamma. Hur ska mamma klara sig nu? Jag har på 147 dagar fått uppleva mycket. Min morbror kan gråta, morfar kan ha ett ledsamt ansikte och mamma kan känna sig ensam. Jag kan känna mig svag och vi kan alla sakna samma person. Idag är det din födelsedag och vi var på graven. Jag har träffat morfar och jag har varit glad. Tills vi körde från uppfarten och åkte hem. Då stog han där ensam, släckte lampan och gick in. Helt ensam. På din födelsedag, blev han tillslut helt ensam. Vi blir alla ensamma någon gång. Men att se honom gå in i huset helt själv, gjorde mig svag. Jag vinkade glatt och log. Fast jag igentligen hade velat springa in i huset och sagt grattis till dig en gång till. Men istället släckte han lampan och gick in. Helt ensam