always and forever, love

Nu är det inte lång tid kvar innan klockan slår tolv och du fyller 67 år. Det är inte heller många dagar kvar tills du har varit borta från oss i fem månader. Fem månader, en hel hand full. 67 år gammal och du firar den ensam. Utan oss och vi utan dig. Det ända vi kan göra är att sitta ner, andas in och drömma oss bort. Bort mot slutet, där du väntar på oss alla när vi kommer en dag till dig. Jag sitter nu och hoppas att du snart dyker upp, visar ditt ansikte och berättar att du mår bra. Så att vi slipper att oroa oss för dig något mer. För det gör vi alla, varje dag. Snart 67 år, utan en födelsedag. Matilda som fyller 16, som hon har tjatat. Det är helt sjukt. Hur ska vi nu fira, jo. Med dig. Inte ansikte mot ansikte. Även fast jag hoppas att du dyker upp, vet jag att du inte kommer göra det. Du kommer aldrig göra det. Fan. Det gör så ont mormor att inte veta var du är. Eller om du har det bra. Vi har våra tankar och vi har våra förhoppningar men ingen vet. Absolut ingen, mer än du. Finns det ett liv efter döden, eller man blir bra tom? Jag vill veta, inte för att det är någonting som jag igentligen skulle behöva veta. Utan mer för att få ro och frid i kroppen. Så att jag kan gå och lägga mig om kvällarna och veta hur du mår, hur du har det. Så att jag kan sova gott. Snart är du 67 år. Det blir ett grattis, jag lovar. Vi saknar dig här nere, här hos oss där du hör hemma. Kom hem snart är du snäll. Vi ses imorgon. Ansikte mot sten