no more happiness

Jag hatar kvällarna. Dom är värst. Det är då jag alltid är ensam, det är då jag saknar dig som mest. Jag kan inte inse att jag aldrig kommer höra din röst igen, aldrig se ditt ansikte eller aldrig få prata med dig om dom sakerna man gör med en mormor. Det är jag som ska trösta alla andra, inte dom som ska trösta mig. Jag som brukar vara så stark när det gäller allt, men detta går bara inte. Detta är för overkligt för att vara sant. Jag skulle göra allt för att få dig tillbaka, men alla säger att det inte går. Varför gör det inte de, du är ju inte borta? Två dagar idag mormor, när kommer du hem?