förevigt i hjärtat

En dag. En ynka dag har nu passerat av mitt liv utan min mormor. Det känns som en evighet. Jag gick och la mig med tårar, vaknade med tårar. Ville inte gå upp ur sängen, ville inte leva i denna värld. I denna verklighet. Bussen var jobbig, där kunde jag inte gråta fast jag ville. I skolan fick mina kompisar mig på andra tankar, fast ändå inte. Jag gick på toa oftare, för att gråta. Där såg ingen mig, mer än du. Tåget hem var också jobbigt. Alla som stirrade på mig. Där kunde jag inte vara ledsen. Allting brister nu när jag kommer hem, bara av att se mamma gör ont. Hon saknar dig.

Morfar är nu själv, hur ska han göra? Det var så jobbigt att se honom igår när inte du var där, du är ju alltid där med honom. Men det är väl okej om man fortfarande säget ''mormor och morfar''? Fast du inte kommer sitta på samma plats som du alltid sitter på.. Jag saknar dig så mormor, kom nu tillbaka så vi slipper allt detta. Du är ju inte borta föralltid, eller hur? Du kommer ju snart tillbaka så vi kan lösa korsord tillsammans, baka bullar eller bara göra ingenting. Fan mormor, kom nu hem igen