..

När vinden kysser din kind så kall, en natt ute i gatornas rike, när du ser himmlen så mörk och tomm. Bara skyltarnas reflexer syns när ett ljus susar förbi.

Alldeles ensamt, kallt och tommt.

Vem skulle höra dig om du skrek, om du ropade på hjälp?

Ingen är ute, ingen är kvar, ingen existerar längre.

Du hör bara orden eka i ditt huvud, dom som gjorde allt det du fruktade mest verkligt.

Värden finns inte längre, den är som ett löv på gatorna. Söndertrampat, övergivet och ensamt. Det ligger där med frågorna som inte ens det själv kan besvara, det som känndes rätt. Valet som skulle göra allt lättare, men som föll isär.

orden ekar, ja orden ekar.

Varför tog jag allt ifrån dens platts, rev runder i rötterna?

Som en pelare i marken stog det. Som kärnan ligger i solens innre, låg det. Orden elar som aldrig förut, när det är ensamt och kallt ute på gatornas parad.

Vinden blåser lätt i håret, när orden ekar i ens innre.

- jag älskar ju honom, jag älskar ju honom..