vi kommer aldrig säga hejdå

Idag har det redan gått en månad sen jag skrev sista gången om dig mormor. 4 månader är vi uppe i nu. Sitter och lyssnar på låtar, låtar som tar mig tillbaka till den dagen. Dagen vi alla insåg sanningen. Sanningen om var din sjukdom hade fört dig. Till himlen. Jag saknar dig för varje dag, mer och mer. Det går inte att sluta tänka på, det finns alltid där. Stenen står på graven, gjuten i marken som betong. Den ständiga påminnelsen om att du är en ängel. Varje gång vi åker till er, åker vi alltid förbi dig. Vi tittar alltid med blicken åt det hållet när vi kör förbi. Vi stannar ofta till, går och kollar så du har det bra. Så snön är bortborstad och så att ljusen lyser. Nu när det är så mörkt och allt. Saknaden är stor och saknaden kommer finnas där förevigt. När man går och lägger sig kommer ibland bilder, bilder som slår en i ansiktet. Bilderna med dig, sorgen, smärtan och tillsist kommer tårarna. Varje gång kommer alltid tårarna. Och då är det kört, då kan man inte somna. Så där ligger man en hel natt, utan sömn. Spyfärdig över beslutet dom tog, att dom tog dig iväg från oss här nere, till dom där uppe. Vi lever alltid med dig i våra tankar, glöm aldrig det. Inga ord kan beskriva hur mycket jag verkligen saknar dig. Jag älskar dig, alltid och alltid. mormor