tron är ofta den som ger oss styrka

Idag frågade en person mig hur det känns att inte ha någon mormor. Vilket svar ger man på den frågan? pass..? Jag svarade ''att jag ännu idag inte tänker henne som borta. Jag tänker min värld med en mormor. Jag tänker på julafton med henne, sen kommer påsken och vi ska få våra påskägg och födelsedagar. Jag ser henne i allt det, aldrig som borta. Hon för mig är inte borta, hon finns fortfarande här på jorden. Jag vill inte inse henne som en bortgången person, för det är hon inte. Inte för mig, inte för morfar och inte för någon annan. Vissa har accepterat hennes bortgång, men jag kommer aldrig göra det. Hon kommer aldrig ses som borta för mig. Jag vet igentligen inte varför. Men alla har sin plats och tid här i världen och min mormors tid var inte slut, den är inte slut ännu. Jag ska leva resten av mitt liv, alla mina år, berätta för mina barn och barnbarn hur bra min mormor är. Hon var inte, hon är. Hennes liv ska alltid bestå. Och får vi någonsin se henne igen? Det är frågan. Frågan kommer aldrig få ett svar. Det vet jag väl. Men jag vill inte inse. För min mormor ska sitta i fönstret, hon ska brodera alla tavlorna som sen kommer täcka väggarna i huset, hon ska rulla sin lugg på locktången, hon ska laga den godaste maten och hon ska finnas förevigt. Hon ska leva sitt liv tillsammans med oss.'' Jag vill fortfarande inte vara den utan en mormor, jag vill att du ska komma hem igen och det är nu. På två månader har du missat så mycket. Jag har massor att berätta, mamma också. Lillebror kan gå, han har fått tänder och han pratar. Matilda har fått tandställning. Jag har börjat spela fotboll. Mamma fyller ju år på fredag. Och vet du, idag putsade morfar fönsterna