paybacktime

Jag har lärt mig leva dag för dag. Att planer och hoppas för mycket kan bara skapa problem. Ena dagen är allting bra och andra är allting dåligt. Därför lever jag mitt liv varje dag som om det vore sista dagen i livet. Vissa helger kan jag tillbringa med sprit i handen, andra hemma i soffan. Jag gör det jag känner för. Vet jag att jag ska festa som fan nästa helg, kan det vara skönt att ta det lugnt en helg. Att sitta hemma i soffan med pyjamasbyxor och en stor tröja är något av det bästa som finns. Så nej, jag festar inte alltid. Jag säger vad jag tycker och tar problemen som kommer efteråt. Stör jag mg säger jag det till personen, har någon en ful tröja säger jag det till dom, borde dom duscha säger jag till dom att dom borde duscha. Varför ska man gå runt och leva helt tyst? Jag struntar i hur den andra personen tar det, sanningen svider. Man kan inte träffa en kille för första gången, vara kär dagen efter och älska honom efter fyra dagar. Det är sjukt, som du själv sa när du fick reda på att en hade skrevit ut ''jag älskar dig'' efter två veckor. Det tog fyra dagar för dig. Jag säger det till dig och du känner dig kränkt. Men det är klart som fan jag påpekar det som händer eftersom du själv satt och kastade skit på killen dagen efter björket. Nu är ni tillsammans. Jag bryr mig inte, men man håller sig till sanningen. Jag säger vad jag vill, precis som du gör till alla andra. Sen att det sårar dig var ju trist, tänkt på hur dom andra du säger till känner sig då? Jag skiter i vad folk säger till mig. Gillar dom mig inte, nehe, so what? Precis som om det änder mig ryggen, svar: nej. Jag har vänner, jag har kärlek och jag har en familj som älskar mig. Och bäst av allt, mitt liv har precis allting ett liv behöver för att vara perfekt