svar på tre månader

Imorgon är det tre månader. Tre hela månader sen du försvann ur mitt liv här på jorden, föralltid. Det är tre månader sen jag satt här hemma med svaret i handen från ditt liv, att du inte orkade mer. Att ditt liv här på jorden var så sönder att det inte gick att laga. Du ville inte laga det, du orkade inte. Efter år av smärta och år av plågor, orkade du inte längre kämpa. Du hade allt, du hade allt i 66 år. Din livs kärlek, tre barn och sju barnbarn. Du har fortfarande oss alla och vi har fortfarande dig. I våra hjärtan och i våra tankar. Vi kommer aldrig glömma, vi kommer aldrig förtränga och vi kommer aldrig svika. Svika dig med att sluta älska. Det har nu gått tre månader utan svar. Var är du, vad tänkte du, hur har du det, vill du hem igen? Jag vet att du sitter där uppe med din mamma och pappa, ni spelar fia med knuff och har det bra. Du äter bullarna morfar bakar och du ler. Du ler över att vi kan leva vidare, att vi inte stannar upp för länge och slutar tro. En del av oss har dött, men hoppet kommer alltid finnas kvar. Hoppet om att du kommer tillbaka, hoppet om att du kommer leva ett evigt liv. Hoppet om att jag inte ska behöva ha ett liv utan min mormor. Jag har börjat nu, första orden i min bok är nerskrivna. Tror du jag lyckas, hjälper du mig?