take a slow step

Nu när natten är här, det är då jag skriver och tänker som mest. Just nu tänker jag bara på hur mycket jag vill ha tillbaka mormor. Eftersom klockan nu är över tolv. Kan jag berätta att idag, ska vi samlas för att sätta ner urnan i marken. Det är nu det verkligen händer. Det är nu allting blir så verkligt. Jag vill inte ens tänka tanken på vad som hänt med din kropp, var dom har låtit dig sova när din säng där hemma står tom. När jag syr på din symaskin eller har mina saker i din väska. Nu när vi lever livet för dig. Du är inte här och det gör ont. Dagarna går. Hela sex veckor har gått. När ska man börja acceptera att du inte kommer hem igen. När ska man vakna upp och inse att du mår bra där du är nu. Himlen är säker, himlen gör inte ont. Himlen tar hand om dig. Inte lika bra som morfar gör, men du mår bra där du är nu. Ibland när jag är ute i mörkret brukar jag ofta blicka upp och le. Le mot dig. För du ser mig väl? Livet är så jobbigt ibland. Tårar kommer och tårar går. Varför stannade du inte kvar? Varför blev du så sjuk. Varför tog dom dig ifrån oss så tidigt. Mitt liv blir aldrig detsamma nu utan dig. Vad är himlen? Är det ett hem för hemlösa, är det hopp för dom hopplösa? Jag undra, vad är himlen och varför kallar man den för något gott när det inte är det. För att komma upp, måste man svika. Och svika är aldrig bra. För nu går vi runt på en saknad som aldrig kommer att försvinna. Aldrig ur mitt hjärta, aldrig ur min själ