sång till friheten

en vecka idag. En hel jävla vecka och ingenting är som det brukar vara, fortfarande. Ingen ringer hit varje kväll och pratar med mamma. Hon ringer morfar varje dag och frågar om han klarar sig mormor och vet du vad han svarar? att han fixar det. Så där ser du, han har det bra fast du inte är hemma. Han vet att du kommer snart, mamma vet det också. Men hon frågar honom ändån, så ingenting händer honom. Men det gör det inte, absolut inte. Snart börjar det närma sig för begravningen, hatar det. Jag vill inte dit. Se alla svart och vitklädda, med tårar i ögonen, gråtandes, lyssna på musiken, höra prästen, se kistan, alla blommorna, sjunga psalmer och säga hej då. Jag vill inte att du ska vara borta längre. Jag tänker inte på att du är borta, utan jag tänker att du är här. Men sen när jag ibland sätter mig ner, så kommer allting bara fram. Att du inte är hemma när jag kommer dit och hälsar på. Tårarna tar aldrig slut, dom torkar aldrig bort. Kinderna fylls av tårar och tröjan blir blöt, allting bara för att du gick före till paradiset och vi kommer efter. Långt efter. Sju dagar idag, en vecka. En jobbig vecka