mina tårar blir till blod

Byrån belv skit bra. Men inte mormor. Jag hatar att se henne må dåligt, när hon säger att hon inte orkar mer. Henns svullna fötter och blåmärke på kroppen. Hennes panik så fort hon reser sig upp. Att kroppen den tar skada av något så litet det fattar jag inte. Hon väger nu 56 kilo och benen bara sticker ut på henne. Jag vill bara att du ska komma hem. Så man kan komma upp till dig och se den glada som alltid står och skalar potatis, rensar rabatterna, planterar alla blommor, bjuder på saft och nybakade kakor. Vi firade ju alltid påsken, midsommar, julen och dansade ut julgrannen hemma hos er. Det var du som fixade allt, den som höll oss tillsammans. Eller hon som alltid hade maten klar till en efter skolan, potatis, sås och kötbullar. Du gjorde alltid den bästa såsen. Nu finns där knappt några blommor i rabatterna, bara gräs. Morfar bakar dina kakor, skalar dina potatisar och lagar din mat. Du tål ingen stark doft, då får du inte luft. Du har alltid din sårgas slang i näsan som är kopplad till din maskin. Dina besök på sjukhuset skrämmer mig. Jag vill inte vara den som mister min mormor, jag ÄR inte den som mister min mormor. Du kommer bli bättre och leva tills jag dör, så jag slipper lida. visst?