en vecka kvar

Jag satt precis och tänkte på att skolan snart drar igång igen och då ska jag börja gå upp klockan 6 varje morgon för att sen sätta mig på bussen i 50 minuter till skolan. Den långa raka vägen som aldrig tar slut. Jag älskar min skola och jag älskar min linje. Min klass också. Men jag hatar tanken av att jag nu måste hoppa på den tråkiga bussen och åka den 50 minuters långa vägen som aldrig tar slut, ensam! Det var ju alltid du och jag innan. Jag var aldrig själv. Jag måste nu gå i korridorerna själv, inga blickar, ingen som larvar sig och kastar mat i köket. Nu måste jag tackla korridoren själv, utan dig. Bara mig. Jag hatar den tanken, tanken utan dig..